Idag var den där första riktiga vårdagen, eller snarare försommardagen. Till och med i skuggan var det varmt, och överallt vaknade grönskan. Jag älskar verkligen när det spirar sådär, det är som att mitt hjärta spirar och vaknar i takt med skogen och ängarna. Allt känns så rent, så fyllt av hopp och löften. Pånyttfött. Det är verkligen en underbar känsla, och en känsla som ruvar på en outsäglig styrka om man bara tar sig tiden att stanna upp och riktigt låta den blåsa igenom en. Som en liten vårstädning av hjärtat, med en vårvind som blåser ut alla gamla vissna höstlöv. Det är som att man blir precis tillräckligt genomskinlig och sårbar för att vårens första varma solstrålar ska kunna leta sig in innanför skalet och fylla allt det inre med ljus.

IMG_20180505_154319_892.jpg

 

Jag har ofta undrat hur alla träd kan veta precis när de tryggt kan släppa fram sina sköra blad utan att frosten kommer tillbaka för att ta dem. Hur alla blommor vet precis vart ljuset är på himlen så att de kan vända sina ansikten mot solen. Naturen är verkligen outsägligt vacker, inte bara på ytan utan sådär rakt igenom. 

 

Jag har lagt märke till hur naturens rytm mer och mer börjat speglas i det som växer fram i min lilla ateljé. Under vinterns kalla silvriga månader formades både is och snölandskap på mina taveldukar. Och nu, lagom till våren, har vitsippor och stilla skir grönska börjat vakna också bland mina färgburkar och pennställ. Det känns så skönt på något vis, att följa med i skogens stilla gungande. Utans stress, allt kommer liksom fram precis när det ska. I sin egen tid. Och då blir det ju ofta bäst, både på insidan och utsidan.
 

 Luna. Akryl och bläck på canvas. 80 x 50 cm.

Luna. Akryl och bläck på canvas. 80 x 50 cm.

Jag har även lyckats med konststycket att ta några steg (om än små) på min lilla speed paint-resa. Trots att jag fortfarande måste lita till min trogna mobilkamera för inspelning och ljudupptagning, så fick jag ändå ihop tillräckligt med material för att börja öva mig på bearbetning och redigering. Filmklippet nedan är totalt 10 timmars råmaterial, mer än så klarade inte min telefon av att trycka ner i minnet xD Jag ber om ursäkt i förväg för den dåliga upplösningen, men ville ändå visa något litet även om det är långt i från klart :P 

Såhär blev i alla fall slutresultatet :) (nedan)

 Summer. Akryl, bläck och färgpennor på satinpapper. Beställning.

Summer. Akryl, bläck och färgpennor på satinpapper. Beställning.

Här i Vadstena där jag har min ateljé, har vi hela vintern haft sällskap av en otroligt vacker räv som för många blivit väldigt kär. Otaliga är de bilder och söta små filmklipp som den bjudit oss bofasta på mitt i allt det där kalla mörka som annars hör vintern till. Själv har jag bara sett den en enda gång.

Det var en tidig morgon. Jag var ute med Pilgrim. Jag hade suttit uppe hela natten och målat, och medan det ännu var mörkt gick jag ut för att njuta av stillheten. I takt med att himlen sakta ljusnade och rimfrosten började glöda i gryningens första försiktiga strålar; såg jag den. Där, ute på heden, mitt bland den vita snön i morgondiset kom den och gick rakt emot oss. Ljudlöst. Med nysnö strödd likt tusen små pärlor i den tjocka vackra pälsen. Det var outsägligt vackert. Ett ögonblick fyllt av tyst förundran, långt bortom allt vad mobiler och kameror heter.

Jag tror vi alla behöver sådana där små stunder ibland, stunder när tekniken får vila hemma och vi ger oss ut på äventyr fria från allt det som annars fångar vår uppmärksamhet. Jag vet i alla fall att jag behöver det. Visst hade varit helt magiskt att få en bild på det där ögonblicket, men samtidigt känns det än mer heligt, än mer dyrbart, nu när det fått lämnas orört och fritt. 
 

 Storhet i det lilla. Akryl, bläck och färgpennor på satinpapper. 60 x 40 cm.

Storhet i det lilla. Akryl, bläck och färgpennor på satinpapper. 60 x 40 cm.

Jag har väldigt ofta tänkt på den där stunden och återvänt till den i minnet.

Och nu för någon vecka sedan, när klosterliljorna blommade så vackert i den gamla klosterträdgården, kändes det inte mer än rätt att låta min mystiska vackra räv få njuta lite av våren och de första blommorna. 

Som ett tyst tack i all enkelhet för allt som det där ögonblicket ute på heden skänkt mig. 

Jag kunde inte låta bli att låta vinterns sista snöflinga sitta kvar i den tjocka pälsen när jag målade.

En sista vit liten pärla.

Ett sista farväl av det vita i vintern.
Och ett första välkomnande av det vita i våren.

Så ut och njut.

Låt vårens blommor lysa ditt hjärta såsom solen.
Låt småfåglarnas sång bära dig på sina silvervingar mot höjden.

Och låt allt det nya som spirar omkring dig fylla ditt varje andetag. Du är här. Du är någons. Du är vacker rakt igenom. Och framför dig ligger stigar fulla av liv <3

IMG_20180507_163218_486.jpg

Ljus och kärlek/ Isalind

2 Comments